Om hur jäkla roligt det är att rida en Pitehäst

(Nu publicerar jag ännu ett kåseri ur mina ”Gamla Pite-kåserier”.

Det handlar om ”Konsten att rida en Pitehäst”.

Jag har hästskräck, men så här bra gick det då.)

Jag har varit ute och ridit, och dessutom på en häst! Om jag ska vara riktigt ärlig så var det nog hästen som var ute med mig. Det var tur, för om det inte hade varit för denna fina och intelligenta häst så skulle jag antagligen fortfarande ha irrat runt i skogarna kring Norrfjärden. Hästen var dessutom så lugn att jag för ett ögonblick trodde att den gick på en blandning av havre och Valium. Vid en snabb granskning verkade han faktiskt lika from som en valtalande kristdemokrat.

Anledningen till denna hästresa var att hustrun och jag inviterades till en tuff vildmarkskväll i en by utanför Piteå. Ridning, skytte och en massa andra äventyr stod på programmet.

– Hold your horses, I´m coming! sade jag på den släpigaste västerndialekt som en pitebo kan uppbringa. Samtidigt målade jag upp bilden av hur jag skulle svinga mig upp på en häst, medan jag ivrigt kunde skjuta bufflar och annat småvilt som kom i vägen.

– Har din allvarliga hästskräck plötsligt botats? undrade hustrun leende när jag tackat ja till inbjudan och just lagt på telefonluren.

Då insåg jag att jag pratat fortare än vad förståndet hunnit med. Min enda egentliga erfarenhet av hästar är att de passar utmärkt som smörgåspålägg! Hur skulle jag nu göra för att komma undan det obligatoriska ridmomentet?

Äventyrskvällen kom och hela gänget samlades först kring en sprakande brasa där det serverades kaffe och fika. För att försöka dra ut på tiden så tyckte jag att vi kunde fika så länge som möjligt.

– Du kan väl inte sitta och bälga i dig litervis med kaffe, du måste ändå rida till sist! sa hustrun lika tyst som imperativt genom mungipan till mig. De flesta gifta kvinnor verkar för övrigt ha utvecklat denna samtalsteknik med sina män i situationer när ingen annan bör höra på innehållet.

– Ska vi inte ha oss en sjätte påtår? sa jag, men alldeles för sent. Hela gänget hade nämligen börjat samla sig kring stallet där bestarna… förlåt hästarna stod.

– Välj vilken ni vill, sa en av äventyrsledarna med generös och förtroendefull stämma.

Då förstod jag att det oundvikliga närmade sig. Hur tusan väljer man en häst när man har hästskräck? Jag kände mig som en dödsdömd som själv får friheten att välja mellan halshuggning eller elektriska stolen.

Medan jag försiktigt vandrade runt bland alla hästar så tänkte jag faktiskt för en stund på att smita hem och spela Bingolotto i stället, men bara tanken på detta program drev mig istället ännu närmare djuren.

– Är du en snäll typ? frågade jag till sist en mörkbrun häst som stilla betraktade hela hopen av äventyrslystna människor. Hon vände sig om mot mig och blinkade med sina förtroendeingivande ögon. Hon såg nästan ut som en bilförsäljare i blicken.

När jag äntligen hade kommit upp på hennes rygg så presenterade jag mig först.

– Lundström var namnet, och jag är oerfaren! Ta det jäkligt lugnt!

Hon svarade naturligtvis inte utan föll bara lugnt in i raden av hästar som tillsammans med sina ryttare begav sig ut i skogen.

– Hörrdu Lundström, hästen din värk´ myche lugn för å vara en hingst! sade plötsligt piteryttaren som red bakom mig.

Hans ord fick håret att resa sig under hatten. Red jag på en HINGST? En animalisk bomb?

Jag försökte försiktigt luta mig utåt för att se om mitt fyrbenta fordon var utrustat med ett manligt attribut beläget mitt under kölen.

Jajjamensan, jag kunde tydligt betrakta den hammarskaftsliknande apparaten.

Sen svimmade jag nästan. Inte utav åsynen av fordonets organ, utan av att hingsten började trava. Ett sådant förflyttningssätt får ryttarens hemmorojder och annat smått och gott att nästan tryckas upp till andra ställen än den tilltänkta placeringen.

Efter många obeskrivliga upplevelser hittade hästen till sist hem, trots att jag satt på ryggen. Under den fortsatta äventyrsaftonen satt vi som gamla erfarna Cowboys och pratade om hästar medan fullmånen spred sitt blåvita sken över Alterdalens ryttarvänliga landskap.

Medan jag åkte hemåt i den sena natten så tänkte jag på hur lätt det egentligen är att rida… bara man fattar galoppen!

Trevlig Helg!