Om min gamla bilbytarångest

(Detta kåseri skrev jag med ärligt men lite tveksamt betraktande av hur viktigt det är att ha och äga en bra bil i Norrbotten)

Min bil börjar kännas en aning gammal och sliten… tycker alla andra!

– Pappa! Visst kan vi köpa oss en ny bil? utbrast min tonårsdotter optimistiskt häromdagen.

Bakgrunden till detta är att hon slugt räknar med att få börja övningsköra inom en snar framtid, och då duger tydligen inte min 14 år gamla SAAB för detta ändamål.

Så fort någon bara andas ordet BILBYTE så får jag akut tunghäfta och svettningar av ekonomisk karaktär. Jag börjar sova sämre och blundar för alla bilannonser i tidningarna. Efter detta brukar jag stoppa huvudet under motorhuven för att desperat övertyga mig själv om att bilen fungerar ganska bra. Denna procedur åtföljs oftast av den svåraste uppgiften: nämligen att övertyga resten av familjen om sanningshalten i min upptäckt, och det är inte enkelt!

Därför har jag alltid sett till att bjuda familjen på en välplanerad biltur runt Piteås natursköna nejder. På så sätt tänker dom inte på att bilen nödvändigtvis måste bytas direkt.

Att lura resten av familjen genom en sådan biltur är banne mig inte lätt! De måste få uppleva åkturens fullkomliga njutning medan jag håller tummarna för att bilen inte skall börja krångla. Därför börjar en sådan resa alltid med att jag noggrant packar en stor fikakorg med olika delikatesser och karameller. Sedan stoppar jag in ett band med dotterns favoritmusik och kör fram bilen på gatan med ett trevligt tutande. Så gjorde jag även förra veckan här i Piteå.

– Mina damer, är ni förberedda på en spännande åktur med intressant guidning? försökte jag säga medan urtrampningslagret tjöt i bakgrunden.

– Kan du inte bara helt enkelt erkänna att du inte vill byta bil? sa dottern likt en gammal ärrad pokerspelare som synat samma motspelare under flera år.

Utan att kommentera situationen så startade jag min bil-bytar-undvikande-färd.

Redan i Öjebyn kände jag mig som Sven Hedin på upptäcktsfärd i Gobiöknen. Det var inte spänningen i själva resandet som förde tankarna i denna riktning. Det var värmen i bilen!

– Krånglar värmekranen nu igen? sa plötsligt hustrun med lite svettig panna.

– No problems, sa jag och drog snabbt upp takluckan.

– Förra gången som värmen fastnade fick vi köra med öppna rutor, sa dottern bitterljuvt från baksätet.

– Och då skulle vi ända ner till Stockholm! inflikade hustrun medan hon leende mötte dotterns blick.

Lite dystert erinrade jag mig denna händelse. Vi hade just passerat Umeå på vår första varma semesterdag 1994. Värmekranen fick plötsligt spader och det blev nästan 40 grader varmt i bilen. Vi körde på natten och jag hade tyvärr lämnat alla verktyg hemma. Resultatet blev att jag körde hela vägen ner till Stockholm endast iförd badbyxor. Det gick ungefär en jeepdunk med dricka och jag drabbades av en nackspärr som satt i hela semestern. Hustrun svettades ymnigt bort ett par kilo och endast ett löfte om bilbyte vid hemkomsten till Piteå räddade situationen.

Om jag ska vara riktigt ärlig så har min bil faktiskt alltmera börjat bete sig som en gammal gubbe. Nu måste alla norrbottniska gentlemän av äldre årgång förstå att jag naturligtvis menar andra gubbar som man ibland kan möta här i livet!

Min bil är trög, gnällig och mycket säregen till sitt sätt. Dessutom är den lite glapp och högljudd i avgassystemet. Framvagnen känns lite bräcklig, samtidigt som bakvagnen börjar bli allt slappare. När den stått parkerad över natten så märker man att det blivit blött både här och där av allt ”efterdroppande”. Insprutningsmotorn har övergått till att bli en ”utsprutningsmotor” av alla vätskor som finns inuti. Av de ursprungliga 118 hästkrafterna finns idag bara ett fåtal slöa kusar som dessutom verkar ha drabbats av sömnsjuka. Spolarvätskan räcker till Jävre, men då får man köra fort utav tusan.

Nu har alltså värmekranen återigen ”släppt sig”, och jag undrar lite uppgivet:

Finns det någon som helt enkelt vill köpa en rullande bastu?

Trevlig Helg!